Detta borde vi alla lära oss av Stina, 6 år. Del 62.

21/5 2017. Vid årsskiftet blir det 10 år sedan jag startade reklambyrån Stolt Kommunikation. Jag ville jobba i nätverksform med maximal frihet och utan ansvar för anställda men ändå med mer resurser att erbjuda. Tack vare nätverket K22 är det nu möjligt. Namnet Stolt Kommunikation kom helt naturligt. Det var som namnet hade legat och ruvat inom mig i många år. Varför Stolt frågar många? Och varför Stolt med ett frågetecken? Jag svarar detsamma nu som jag svarade då. Människor och företag är fantastiska men visar sällan den stolthet de borde. De får alldeles för sällan ut sitt budskap. Varför? Trots att de har ett erbjudande som ger andra nytta, nöje, glädje, värde. Varför? Det är inte fel på erbjudandet. Det är brister inte i kunskap. Det brister inte i kvalitet. Det brister inte i kompetens. Det brister inte i erfarenhet. De borde vara mer som Stina, 6 år. Och dansken.

Den här bloggserien handlar om hur du kan träna mod och självförtroende för att bygga ett starkt, stolt och attraktivt varumärke. Mod och självförtroende är avgörande egenskaper som det går att utveckla. Då behövs det passion, uthållighet och träning. Mycket träning. Vi har alla potentialen men tränar tyvärr alldeles för lite, för sällan och ofta för dåligt. Det behöver du ändra på om du vill leva din dröm.

102. Träna på att vara Stina

Stina är en granne som brukar leka med min yngste son och hans tjejkusin på landet. Strax efter frukost hör vi var och varannan morgon hur Stina kom ner till oss från berget ovanför. Kvittrig och glad skuttar hon ner med sin storasyster och ofta var Stina först. När hon kommer ned till vår gräsmatta så ställer sig Stina mitt på gräsmattan, tittar oss rakt i ögonen och säger med den självklaraste ton i världen: ”Här är jag!”. Samtidigt som hon ler och slår ut med armarna i en inbjudande gest. Inget skryt. Inget spel. Hon bara är. Generös och glad. Mitt i rätten att vara det som varje människa är, en gåva till mänskligheten. Och sig själv. Samma gåva som varje människa är.

Ett stoltare liv
Jag vet inte vad det är som händer när vi blir äldre men det är på något sätt som om vi tappar den där självklarheten som speciellt barn har. De barn som har fått kärlek och bekräftelse sticker ut och tar för sig med en naturlig självklarhet. En del lyckas ta med den kraften i livet men andra tappar känslan för sin egen storslagenhet. Är det krav och förväntningar som blir för höga? Är vi inte tillräckligt tränade på att misslyckas och komma igen? Är vår hud för tunn och känslig? Får vi inte tillräckligt med kärlek?

Det finns väl många anledningar till att stoltheten trycks tillbaka. Aldrig har vi haft så stora möjligheter att jämföra oss med andra och det dessutom dygnet runt. Klart att det inte alltid är lätt att känna att man duger när man studerar Skrytbooks pråliga flöden. Det är lätt att glömma att man själv är en världsmästare. På att vara sig själv. Det finns ingen som du. Mer Stinaattityd. Du är fantastisk. Stanna upp. Tänk till. Var stolt.

Ett tacksammare liv
Hur ofta ser du dig själv som det vandrande mirakel du är? Hur ofta tänker du på hur mycket som fungerar i din kropp? I din hjärna. I samspelet mellan din kropp och din själ? Min far drabbades av Parkinsons sjukdom när han bara var 42 år gammal. Sakta men säkert begränsades hans liv mer och mer. Hans kropp blev ett fängelse, en motståndare, en fiende. Då och då fungerade medicinerna och han kunde leva normalt. För en dag, för en vecka, för två veckor. Sedan var det ner i stupet igen.

Så pågick det ända tills han dog.  69 år gammal. Utsliten och nedsliten av sjukdomen. En ständig vandring mellan hopp och förtvivlan. MEN. Han lärde oss verkligen att uppskatta de stunderna i livet då det gick att njuta och känna sig hel. Det fanns både glädje och lycka även i mörkret. Trots sjukdomens tortyrliknande grepp. Jag tror att vår förmåga att känna tacksamhet över gåvan livet också kommer ge oss ett bättre och lyckligare liv. Trots allt.

Ett danskare liv
Är det kanske så att vi tar oss själva och livet på alltför stort allvar? Vi lever i det långa tidsperspektivet, Jordens historia, bara en bråkdel av en bråkdel av en sekund. Där finns vi på en liten fläck i universum som inte egentligen är mer än ett litet nålstick i evigheten. Vi vet inte vad som hände före och vi vet inte vad som händer efter. Det enda vi vet är att vi lever i en ändlös rad av nu. Och alla tusen saker vi oroar oss för händer oftast inte.

Visst ska vi ta tillvara gåvan livet som sträckts ut mot oss av våra föräldrar och göra det bästa av det. För det är det enda vi har. Troligtvis. Men det kan kanske vara bra att ibland tänka som dansken, världens, enligt många undersökningar, lyckligaste folk.

Det finns en historia som belyser skillnaden mellan svenskar och danskar som är tänkvärd. Den lyder som följer. När en svensk stöter på ett svårt problem säger hen ”Situationen är allvarlig men den är inte hopplös”. Dansken säger däremot ”Situationen är hopplös men den är inte allvarlig”. Undrar vad Stina skulle sagt?

mvh/u